Leder mot Riddarholmen – där Gråbrödraklostret (franciskanerna) låg.
Namnet är en direkt referens till munkarnas grå kåpor.

Long before hipster coffee and tourist groups lined the alleyways of Stockholm's Old Town, monks strolled here in black or gray robes, with prayers on their lips and hunger in their stomachs. They were Dominican and Franciscan, two mendicant orders with different visions for the world but a shared goal: to save medieval Stockholm.

On this walk, you step right into forgotten Stockholm, where cloisters once stood on the grounds of today's Venus, Juno, and Riddarholmen quarters. Here, churches were built, political meetings held, and, as per a judgment from 1479, wine was sold to some rather overzealous guests.

You will visit preserved vaults, historic streets, and places where both kings were crowned and monks were buried. All in the shadow of the city's ancient walls and amid the scent of burnt brick from the 1407 fire that consumed an entire monastery.

This is the tale of the black and gray brothers – and of the world they built, prayed in, drank wine under... and ultimately lost.

Långt innan hipsterkaffe och turistgrupper kantade Gamla stans gränder vandrade munkar här – i svarta eller grå kåpor, med böner på läpparna och hunger i magen. De tillhörde dominikaner och franciskaner, två tiggarordnar med olika syn på världen men ett gemensamt mål: att frälsa medeltidens Stockholm.

I denna vandring kliver du rakt in i ett glömt Stockholm, där klostren låg där dagens kvarter Venus, Juno och Riddarholmen breder ut sig. Här byggdes kyrkor, hölls politiska möten och såldes – enligt en dom från 1479 – vin till lite för hetsiga gäster.

Du kommer besöka bevarade valv, historiska gator och platser där både kungar kröntes och munkar begravdes. Allt i skuggan av stadens gamla murar och i doften av bränt tegel från elden 1407 som slukade hela klostret.

Det här är berättelsen om de svarta och grå bröderna – och om den värld de byggde, bad i, drack vin under… och till slut förlorade.

EPSG:4326

I en av Gamla stans mest stillsamma gränder döljer sig spåren av något helt annat än turistflöden och uteserveringar. Här låg nämligen Svartbrödraklostret, grundat 1336 av kung Magnus Eriksson, och ett av Stockholms första riktiga andliga nav. Det byggdes av dominikanermunkar – svartklädda predikobröder med tiggarstatus och evangeliseringsambitioner – och blev snabbt både inflytelserikt och politiskt viktigt.

Klostret hade stora tegelvalv, en egen kyrka (i kvarteret Juno), härbärgen för pilgrimer, och vid ett tillfälle till och med en vinhandel i källaren. (Bevis: en dom från 1479 då en man “drog kniv åt vinmannen under klostret” – medeltiden var inte alltid from.)

Efter reformationen ville Gustav Vasa ha kontroll – och sten. 1547 revs klostret och byggmaterialet återanvändes till slottet Tre Kronor. Men allt revs inte: i Södra Benickebrinken 6 finns än idag valv från klostret, där pilgrimsbäddar bytts ut mot historiska visningar.

Om du står här en tidig morgon, när staden fortfarande är halvsömnig, kan du nästan höra de svarta kåpornas prassel längs gränderna. Eller i alla fall eko från en tid när tro, politik och vin samsades under samma tegelvalv.

Svartmangatan är en av Gamla stans äldsta gator, och namnet kommer från “svartbröderna” – alltså dominikanerna som hade sitt kloster här från 1300-talet.

Gatan ledde från Stortorget ner till Svartbrödraklostret, som låg nära nuvarande Prästgatan/Österlånggatan.

Den omnämns i skrift första gången på 1400-talet.

Munkbron är ett torg (och tidigare en kaj) på västra sidan av Gamla stan, vid Riddarholmen.

Namnet kommer av att det en gång fanns en bro här som ledde över till Gråbrödraklostret på Riddarholmen – alltså franciskanernas kloster.

Bron i fråga kallades Munkbron redan på 1500-talet.

Idag finns det ingen bro där längre, men namnet lever kvar i:

- Munkbron (torget)
- Munkbroleden (trafikleden)
- Munkbrohamnen (kajen vid vattnet)

Riddarholmskyrkan är Stockholms äldsta bevarade byggnad ovan jord – och den är inte precis diskret. Från sitt röda tegel till sin spetsiga gjutjärnsspira pekar den rakt in i historien: som klosterkyrka, kungagrav, brandoffer och järnarkitekturens experimentverkstad.

Den började som Gråbrödrakyrkan kring 1280, uppförd av franciskanermunkar på uppdrag av Magnus Ladulås. Enligt traditionen lät han sig begravas här 1292 – även om en DNA-analys 700 år senare visade att det kanske inte var han ändå (förlåt, Magnus).

Kyrkan saknade ursprungligen torn, eftersom franciskanerna ansåg sådana vara onödigt skrytiga. Det löste svenska kungar senare med råge. Gravkor, spira, triumfbågar, stuck – och 15 regenter senare är Riddarholmskyrkan Sveriges kungliga viloplats nummer ett. Här vilar bl.a. Gustav II Adolf, Karl XII, och den alltid lika välsvarvade Gustav III.

Efter reformationen blev kyrkan en del av Svenska kyrkan och förlorade sin klosterfunktion, men mycket av det medeltida murverket står kvar – till och med några kalkmålningar. Och efter den stora branden 1835 fick tornet en ny spira i gjutjärn, som idag står som en spindellik symbol för stadens förflutna.

Vill du höra kyrkklockan ringa? Lyssna när någon riddare av Serafimerorden dör – då klämtar Serafimerklockan över hela Stockholm, från Sveriges tystaste kyrka.

Bakom den ståtliga fasaden på Birger Jarls torg 5 döljer sig lager av svensk historia – och vi menar bokstavligen lager. Grunden lades redan på medeltiden, då byggnaden var en del av Gråbrödraklostret. Efter reformationen blev det sjukstuga, fängelse, tukthus, barnhem, skola, privatpalats, riksgäldscentral och till slut: politisk högkvarter.

Från 1834 blev detta Riksens ständers hus, där präster, borgare och bönder samlades under samma tak (och säkert i olika rum, för säkerhets skull). När Sverige 1866 fick en tvåkammarriksdag byggdes huset om – extra våningar, bättre akustik och fler stolar för kompromisser. Här debatterades landets öde fram till 1905, då riksdagen flyttade till det nybyggda huset på Helgeandsholmen.

Men byggnaden står kvar, med sina torn mot vattnet – ett monument över ett Sverige i förändring. Och ja, i källaren finns fortfarande rester av klostret. För vad vore svensk politik utan lite munkhistorik i fundamentet?

Bakom den pampiga fasaden på Birger Jarls torg 7 döljer sig något så ovanligt som ett bevarat klosterrum mitt i Stockholm. Långt innan husets stuckatur och adliga balkar lades på 1600-talet, låg här en av Gråbrödraklostrets västra längor. Munkar i sandaler vandrade längs stenväggarna, läste tideböner under ett vackert stjärnvalv – som kanske målats av självaste Albertus Pictor.

Efter reformationen blev munkarna ett minne blott, men murarna blev kvar – i vissa delar sträcker sig de medeltida väggarna tio meter upp i dagens byggnad. På 1640-talet kom Gustaf Adam Banér och gjorde som man gjorde på 1600-talet: han byggde på det gamla och lät riva resten. Någon gång därefter anlades gatan som skiljer byggnaden från Riddarholmskyrkan.
Och som om det inte räckte med kloster och krigsherrar, flyttade på 1730-talet kung Fredrik I:s mätress Hedvig Taube in – medan kungen själv bodde tvärs över torget, med drottningen i samma hus. Stockholm, alltid diskret.

I dag är det Svea hovrätt som huserar här, men klosterhistorien sitter bokstavligen kvar i väggarna – tillsammans med stucktak, spionrännor, flickskoleskratt och juridiska fotsteg. Ett hus med fler liv än en medeltida krönika.

As you meander down the cobbled embrace of Stora Gråmunkegränd, it's almost as if you're stepping back in time. This quaint alleyway, leading you ambitiously towards Riddarholmen, is not just a shortcut but a journey—a walk through whispers of history where the grey-cloaked Franciscans once roamed. The name itself is a homage to those cloth-clad monastic figures, who have left their subtle mark on this passage. There's a still, almost monastic silence here that invites contemplation, and maybe, just maybe, a monk-like serenity.

Stora Gråmunkegränd

Munkarna i Gamla Stan

Discover the full story