Medeltidens mest inflytelserika internationella nätverk? Nej, inte CIA – utan Hansan. Och här vid Tyska kyrkan låg deras svenska fäste: handelsmän, skeppare, silversmeder och politiska spelare i eleganta kappor.

När Kristian II lät avrättningarna börja, stod tyskarna och såg på. Eller kanske visste de vad som skulle ske redan innan svärden slipades. Maktens ekonomi låg ofta ett steg före rättvisan – och med ett välplacerat ölkrus kunde man överleva det mesta.

Här möttes pengar och politik i en stad som skulle förändras för alltid.

Step into the chilling past of Stockholm, November 1520. King Christian is crowned in Storkyrkan, and three days later, blood floods the cobblestones of Stortorget. Over 80 Swedish nobles, priests, and citizens meet a brutal end in a royal celebration turned massacre – a deadly political chess game with fatal results. On this walk, immerse yourself in the path from festivity to betrayal. Visit the sites where judgments were spoken, bodies fell, and where a new Sweden emerged from the gore.

Stockholm, november 1520. Kung Kristian kröns i Storkyrkan. Tre dagar senare rinner blodet på Stortorget när över 80 svenska adelsmän, präster och borgare avrättas. Den kungliga festen förvandlas till massmord – ett politiskt spel med dödlig utgång. I den här vandringen följer du stegen från fest till förräderi. Besök platserna där domar föll, kroppar föll – och där ett nytt Sverige föddes ur blodet.

EPSG:4326

Mitt i Gamla stan, där idag turister fotar färgglada fasader och köar till glass, låg i november 1520 Sveriges mest ökända avrättningsplats. På detta kullerstensbelagda torg halshöggs mellan 80 och 100 personer under tre kalla dagar – adelsmän, präster, borgare. Kristian II hade lovat amnesti, men istället lät han svärden sjunga.

Det sägs att blodet rann så länge att det sipprade ner för gatan – ner längs den ränna du fortfarande kan se idag. En kunglig bluff blev till massmord, och här lades grunden för en svensk revolt som snart skulle föra Gustav Vasa till makten.

Titta på stenarna under dina fötter. De minns mer än de visar.

Före sociala medier, löpsedlar och chatgrupper fanns Järntorget – där nyheter, rykten och domslut spreds som löpeld. Här trängdes borgare, hantverkare och nyfikna med starka åsikter men låg formell makt.

När blodbadet närmade sig, visste folket något var på gång. Blickar bytte riktning, samtal dämpades. Någon visste någon som kände någon som inte syntes till sedan gårdagen.

Detta var platsen där folk väntade, viskade och tittade mot Stortorget med stigande oro. Och kanske, innerst inne, hoppades att det inte var deras tur.

Den 4 november 1520 samlades Stockholms maktelit i Storkyrkan för att bevittna något historiskt: den danske kungen Kristian kröntes till kung av Sverige. Det var pompa, predikan och prakt – latin mumlades, klockor ringde, någon svimmade säkert av både andakt och hunger.

Men bara dagar senare skulle många av gästerna ligga döda på Stortorget.

Det som började som en högtid blev ett förrädiskt teaterstycke. Medan altarljusen fladdrade och kröningsoljan ännu inte torkat, hade Kristian redan planerat nästa akt: blodbadet.

Här stod han – med gyllene mantel och tveksam moral – och lovade trohet till Sverige. En lögn, visade det sig, av episka proportioner.

Titta på porten. Fundera på vad som rörde sig i huvudet på dem som gick in. Och vad som väntade dem på vägen ut.

Efter festligheterna – och den generösa mängden vin – fördes Stockholms inflytelserika män till slottet Tre Kronor. Inte för eftersnack och avec, utan för rättegång. Fast “rättegång” är ett starkt ord. “Teaterföreställning med förutbestämt slut” vore mer korrekt.

Här satt en dansk kyrklig domstol (ja, de var jäviga) och bestämde att Sveriges adel och prästerskap – de som inte redan skickat inbjudningskort till Kristian – var skyldiga till kätteri. Ett brott som praktiskt nog kunde bestraffas med döden.

Slottet finns inte kvar i sin ursprungliga form – det brann ner 1697 – men platsen där ödet avgjordes står kvar. Titta upp mot Slottsbacken och fundera på hur det kändes att vandra in som en fri man och ut som dödsdömd. Med andra ord: dagens slottsturer har blivit betydligt mer trivsamma.

När de första svärden föll på Stortorget var det inte bara blod som rann – det var folk som sprang. Västerlånggatan, med sina trånga gränder och bakvägar, blev en plats för flykt.

Kanske försökte någon nå sin familj. Kanske ville någon bara bort. Oavsett syfte var ljudet av stövlar, rop och skräck det som ekade mellan väggarna dessa dagar.

Gatan har sett mycket: kärlek, handel, fylla. Men få ögonblick har varit så laddade som när rädslan rusade fram här, snabbare än någon kunde hämta andan.

Alla historier har ett slut. För de avrättade i blodbadet blev det Riddarholmen – dåtidens plats för kloster, tystnad och begravning.

De döda begravdes i massgravar. Inte i ära, inte med musik, utan som en praktisk lösning på ett makabert problem. I närheten låg klostren, där munkar bad tyst för själar som lämnat jorden i brådska.

Idag vilar kungar här – men en gång låg här också hundratals kroppar som aldrig bad om en plats i historien. Bara en chans att leva i fred.

Tyska kyrkan / Tyska brinken

Stockholms Blodbad

Discover the full story