Huvudbyggnaden och del av längan vid Lilla Mejtens Gränd uppfördes 1664-88 av handelsmannen Scipio Mijtens. Lindallén bakom huvudbyggnaden kvarstår från en dåtida större trädgård. Trädgårdsmästarbostaden vid Malmgårdsvägen är troligen från 1700-talets början. Markremsan bredvid detta hus är återstoden av kungliga trädgårdsmästaren Christian Horlemans trädgård. Malmgården har namn efter en vinhandlare som ägde den i början av 1700-talet. Vid 1800-talets slut fanns här Elsa Borgs skyddshem för kvinnor.

Before phrases like “work-life balance” and “weekend retreat” entered our lexicon, there were the malmgårdar. These were the novel abodes of the elite and bourgeoisie, designed to escape the city’s cacophony, odors and urban chaos to something a bit more... rustic. But not too rustic, mind you. One needed to glimpse the city’s silhouette without being deafened by its din.

In the 17th and 18th centuries, these quaint manor houses were established on the malmar of Stockholm, once sparsely developed and charmingly rural, now known as Södermalm and Norrmalm. Here, one might stroll through tulip gardens, feast on roasted capon, or perhaps grumble a little about the servants.

Thus, the malmgård served as the precursor to today’s summer residence, complete with symmetrical avenues and grapevines (destined to die), yearning for reprieve from the royal racket of Gamla stan. Today, the few remaining are architectural time capsules – a kind of “forgot-to-log-out-from-the-18th-century.”

Join us in the shadows of the malmar and discover another side of Stockholm - one ruled by Rococo, where weekends began Thursday at noon.

Innan vi hade ord som “work-life balance” och “landställe” fanns malmgårdar. Det var adels- och borgarklassens sätt att fly stank, stoj och stadsråd – till något mer… lantligt. Men inte för lantligt, förstås. Man ville kunna se stadens konturer, men helst inte höra dess röster.

Under 1600- och 1700-talen byggdes dessa små herrgårdar ute på Stockholms malmar – då glest bebyggda och charmigt lantliga, nu Södermalm och Norrmalm. Här kunde man vandra i trädgården, plantera tulpaner, äta helstekt kapun och kanske klaga lite på tjänstefolket.

Malmgården var alltså dåtidens sommarhus, komplett med symmetriska alléer, vinrankor (som dog) och en längtan bort från det kungliga kakafoniet i Gamla stan. Idag är de få som finns kvar som tidskapslar: ett slags arkitektoniskt “glömde-logga-ut-från-1700-talet”.

Så följ med ut i malmens skuggor och upptäck en annan sida av Stockholm – en där rokokon regerade, och där helgen började redan torsdag förmiddag.

EPSG:4326

Patons malmgård, byggd 1774, står stolt som ett klassiskt exempel på svensk arkitektonisk charm beläget i Stockholm. När man kommer till denna historiska pärla kan man inte låta bli att föreställa sig det livliga livet i Sverige på 1700-talet med dess blomstrande handelsklass, livliga handel och ständiga utforskande. Denna relik erbjuder inte bara en inblick i det förflutna, utan också en inbjudan att strosa lugnt över fotspåren av vår spännande historia.

Malmgård, uppförd i slutet av 1640-talet

Uppfördes 1670 av den holländske handelsmannen och bruksägaren Jacob Momma, adlad Reenstierna. Arkitekt var J T Albinus. Den stora egendomen ägdes på 1720-talet av riksrådet H R Horn. Senare drevs här väveri och tobaksfabrik. Malmgården övertogs 1843 av Prins Carls inrättning för fattiga och vanvårdade barn och 1876 av Maria sjukhus, som 1944 ersattes av Södersjukhuset. Ägare är AB Stadsholmen.

Malmgård, uppförd i början på 1700-talet

Malmgården uppfördes 1710 för Eva Johanna Hårleman och fick ny inredning 1748 till sonens, arkitekten Carl Hårlemans bröllop. Egendomen köptes 1901 av arkitekten Wilhelm Klemming, som byggde om husen. Han förnyade trädgården och ritade Centralbadet, uppfört 1904. 1965 köpte Stockholms Stad fastigheten. Huset rustades upp och öppnades åter 1989.

Malmgård, uppförd vid 1700-talets början

Werner Groens malmgård

Stockholms malmgårdar

Upptäck hela berättelsen