Discover fascinating historical locations across Sweden with Wonderwalk. Each place tells a unique story waiting to be explored.

EPSG:4326

Located on the cobbled streets of Stockholm's historic Södermalm district, this unassuming building is the fictional home of Stieg Larsson's intrigue-prone journalist, Mikael Blomkvist. Fans of the Millennium series will recognize the picturesque views over the waters of Riddarfjärden and the winding lanes that seem to whisper secrets from the pages of Larsson's thrillers. This is where ink met paper and reality blurred into the literary - a must-visit for those who chase shadows of stories.

Beliggande på de kullerstensbelagda gatorna i Stockholms historiska Södermalm-distrikt, är denna anspråkslösa byggnad den fiktiva hemvist för Stieg Larssons intrigerade journalist, Mikael Blomkvist. Fans av Millennium-serien kommer att känna igen de pittoreska vyerna över Riddarfjärdens vatten och de slingrande gränderna som verkar viska hemligheter från sidorna av Larssons thrillers. Det är här bläck mötte papper och verklighet suddades in i den litterära - ett måste att besöka för dem som jagar skuggor av berättelser.

Svartmangatan is one of the oldest streets in Stockholm's Gamla Stan, named after the 'Black Brothers' or Dominicans who established their monastery here in the 14th century.

The street ran from the Great Square down to the Blackfriars Monastery, near what is now Prästgatan/Österlånggatan.

It was first mentioned in writing in the 15th century.

Svartmangatan är en av Gamla stans äldsta gator, och namnet kommer från “svartbröderna” – alltså dominikanerna som hade sitt kloster här från 1300-talet.

Gatan ledde från Stortorget ner till Svartbrödraklostret, som låg nära nuvarande Prästgatan/Österlånggatan.

Den omnämns i skrift första gången på 1400-talet.

As you meander down the cobbled embrace of Stora Gråmunkegränd, it's almost as if you're stepping back in time. This quaint alleyway, leading you ambitiously towards Riddarholmen, is not just a shortcut but a journey—a walk through whispers of history where the grey-cloaked Franciscans once roamed. The name itself is a homage to those cloth-clad monastic figures, who have left their subtle mark on this passage. There's a still, almost monastic silence here that invites contemplation, and maybe, just maybe, a monk-like serenity.

Leder mot Riddarholmen – där Gråbrödraklostret (franciskanerna) låg.
Namnet är en direkt referens till munkarnas grå kåpor.

Behind the grand facade at Birger Jarls torg 5 hides layers of Swedish history - and we mean literally layers. The foundation was laid as far back as the Middle Ages when the building was part of the Greyfriars Monastery. Post-Reformation, it became a plague house, a prison, a workhouse, an orphanage, a school, a private palace, the central debt office, and finally: a political headquarters.

From 1834, it was known as the House of the Estates where priests, burghers, and farmers gathered under the same roof (and likely in different rooms, just to be safe). When Sweden adopted a bicameral parliament in 1866, the building was renovated - extra floors, better acoustics, and more chairs for compromises. Here, the fate of the nation was debated until 1905 when the parliament moved to the newly built house on Helgeandsholmen.

But the building remains, with its towers facing the water - a monument to a changing Sweden. And yes, in the basement, there are still remains of the monastery. After all, what would Swedish politics be without a bit of monastic history in the foundation?

Bakom den ståtliga fasaden på Birger Jarls torg 5 döljer sig lager av svensk historia – och vi menar bokstavligen lager. Grunden lades redan på medeltiden, då byggnaden var en del av Gråbrödraklostret. Efter reformationen blev det sjukstuga, fängelse, tukthus, barnhem, skola, privatpalats, riksgäldscentral och till slut: politisk högkvarter.

Från 1834 blev detta Riksens ständers hus, där präster, borgare och bönder samlades under samma tak (och säkert i olika rum, för säkerhets skull). När Sverige 1866 fick en tvåkammarriksdag byggdes huset om – extra våningar, bättre akustik och fler stolar för kompromisser. Här debatterades landets öde fram till 1905, då riksdagen flyttade till det nybyggda huset på Helgeandsholmen.

Men byggnaden står kvar, med sina torn mot vattnet – ett monument över ett Sverige i förändring. Och ja, i källaren finns fortfarande rester av klostret. För vad vore svensk politik utan lite munkhistorik i fundamentet?

Sidorenko misstänktes ha samlat in information om det svenska pansarregementet i Strängnäs. Detta var ett tydligt exempel på riktat militärt spionage mot svensk försvarsförmåga.

In February 1944, Lill-Jansskogen in Stockholm was bombed. According to some theories, it was a Soviet signal to free Sidorenko. Officially, the attack was denied – yet the message was clear.

I februari 1944 bombades Lill-Jansskogen i Stockholm. Enligt vissa teorier var det en sovjetisk markering för att få Sidorenko fri. Officiellt förnekades attacken – men signalen var tydlig.

At Norra Bantorget, Sidorenko had frequent interactions with Swedish trade union leaders and left-wing sympathizers. The Soviet Union utilized ideological networks parallel to classic intelligence operations.

Norra Bantorget var en plats där Sidorenko hade täta kontakter med svenska fackföreningsledare och vänstersympatisörer. Sovjet använde ideologiska nätverk parallellt med klassisk underrättelseverksamhet.

In 1942, the Soviet agent Vasily Sidorenko was arrested, leading to his detention at Kronoberg Prison in Stockholm. His capture resulted in significant diplomatic protests from the Soviet Union – ending with an unexpected Swedish pardon.

Efter att sovjetiska agenten Vasilij Sidorenko greps 1942 satt han häktad på Kronobergshäktet i Stockholm. Hans fängslande ledde till omfattande diplomatiska protester från Sovjet – och en plötslig svensk benådning.

Once upon a time, the seemingly nondescript building at Villagatan 7 was a hotbed of clandestine operations and furtive espionage. The Soviet legation in Stockholm was where Vasilij Sidorenko posed as a mere embassy secretary, but beneath this benign title lay a world of spies and skullduggery. This was the epicenter of Soviet intelligence operations in Sweden during the 1940s, where maps, cameras, and code names were as ubiquitous as coffee cups.

En gång i tiden var den till synes oansenliga byggnaden på Villagatan 7 en grogrund för hemliga operationer och hemlig spionage. Den sovjetiska legationen i Stockholm var den plats där Vasilij Sidorenko utgav sig för att vara en ren ambassadsekreterare, men under denna välvilliga titel låg en värld av spioner och svindel. Detta var epicentrum för sovjetiska underrättelseoperationer i Sverige under 1940-talet, där kartor, kameror och kodnamn var lika allestädes närvarande som kaffekoppar.

Tucked away in the bustling city of Stockholm lies a little slice of the Russian capital, the Ryska Ambassaden. This intriguing edifice, a combination of Soviet severity and Nordic charm, stands as a testament to the long-standing diplomatic waltz between Sweden and Russia. At Gjörwellsgatan 31, you’ll find a microcosm of Kremlin’s intrigue and mystery, where the air seems thick with secrets and the gaze of history itself feels upon you. The embassy is a towering presence, its austere elegance casting long shadows over the city’s more modest architecture. With stern guards at the gates and a cold war ambiance, you can almost imagine spy novels being penned and espionage being choreographed within those sturdy walls.

Dolt i Stockholms brusande stad hittar man ett litet stycke av den ryska huvudstaden, Ryska Ambassaden. Denna intressanta byggnad, en blandning av sovjetisk stramhet och nordisk charm, står som ett minne av den långvariga diplomatiska dansen mellan Sverige och Ryssland. På Gjörwellsgatan 31 hittar du en mikro av Kremls intriger och mysterium, där luften verkar tunga av hemligheter och historiens blick känns närvarande. Ambassaden är en majestätisk närvaro, dess kyliga elegans kastar långa skuggor över stadens mer blygsamma arkitektur. Med stränga vakter vid portarna och en kalla krigsatmosfär, kan man nästan föreställa sig spionromaner skrivas och spionuppdrag koreograferas inom dess robusta väggar.

Ah, the venerable Hotel Diplomat, an institution so steeped in intrigue it might have been the setting for a John le Carré novel. Built in 1912, this waterfront grandee is not just a place to lay one's weary head, but a veritable theatre of espionage and political tête-à-têtes. Imagine the years of clandestine conversations between mustachioed diplomats looking nervously over their shoulders, spies of every stripe subtly passing coded messages at the bar with a wink and a nod. The hotel’s grand facade speaks of a bygone era of elegance and understated luxury. It has witnessed the kind of secret handshakes and double-crosses that would make any historian's heart skip a beat. And yet, all of it unfolds beneath a veneer of utmost propriety. It's a place where the art of subtlety was perfected, and where its walls, if they could talk, would whisper tales of untold international dramas staged right here by the shimmering waters of Stockholm.

Åh, det vördnadsvärda Hotel Diplomat, en institution så genomsyrad av intriger att den kunde ha varit platsen för en roman av John le Carré. Denna ståtliga byggnad vid vattnet, byggd 1912, är inte bara en plats att vila sitt trötta huvud på, utan en veritabel teater för spionage och politiska tête-à-têtes. Tänk dig åren av hemliga samtal mellan mustaschprydda diplomater som nervöst tittar över axlarna, spioner av alla slag som subtilt skickar kodade meddelanden i baren med en blinkning och en nick. Hotellets storslagna fasad talar om en svunnen tid av elegans och diskret lyx. Det har bevittnat den typ av hemliga handskakningar och dubbelkors som skulle få vilken historikers hjärta att hoppa över ett slag. Och ändå utspelar sig allt under en fernissa av yttersta anständighet. Det är en plats där subtilitetens konst fulländades, och där dess väggar, om de kunde tala, skulle viska berättelser om osagda internationella dramer som utspelar sig just här vid Stockholms skimrande vatten.

Discover one of Stockholm's most famed apartment buildings for spies. Stig Bergling, one of Sweden's most notorious spies, used to live here, contemplating some of his most famed missions. Imagine secret handshakes happening just around the corner, or how the air buzzed with whispers of Bergling's mysteries in his tranquil abode.

Upptäck ett av Stockholms mest populära lägenhetshus för spioner. Stig Bergling, en av Sveriges mest ökända spioner, bodde här och planerade några av sina mest kända uppdrag. Föreställ dig hur hemliga överlämningar kan ha skett precis runt hörnet, eller hur samtiden surrade om Berglings mysterier i hans stillsamma bo.

Munkbron is a square (and formerly a quay) on the western side of Gamla Stan, near Riddarholmen. The name comes from a bridge that once led over to the Greyfriars' Abbey on Riddarholmen, the Franciscan monastery.

The bridge was called Munkbron as early as the 1500s.

Today, there is no bridge there anymore, but the name lives on in:

- Munkbron (the square)
- Munkbroleden (the traffic route)
- Munkbrohamnen (the quay by the water)

Munkbron är ett torg (och tidigare en kaj) på västra sidan av Gamla stan, vid Riddarholmen.

Namnet kommer av att det en gång fanns en bro här som ledde över till Gråbrödraklostret på Riddarholmen – alltså franciskanernas kloster.

Bron i fråga kallades Munkbron redan på 1500-talet.

Idag finns det ingen bro där längre, men namnet lever kvar i:

- Munkbron (torget)
- Munkbroleden (trafikleden)
- Munkbrohamnen (kajen vid vattnet)

As you find yourself strolling down the quaint streets of Stockholm’s Södermalm, you might come across Kafét “Kaffe”, a charming little café that seems to be in constant cahoots with the enigmatic world of Stieg Larsson’s Millennium Trilogy. Though one could argue that the place enjoys an uncanny amount of notoriety for a setting so ordinary, it’s precisely this unpretentiousness that makes it special. Here you might spot journalists or writers, hunched over steaming cups, ruminating on the puzzles of their lives, much like Mikael Blomkvist himself.

När du promenerar nerför de pittoreska gatorna i Stockholms Södermalm, kan du snubbla över Kafét “Kaffe”, ett charmigt litet café som ständigt verkar vara i maskopi med den mystiska världen i Stieg Larssons Millennium-trilogi. Även om man kan hävda att platsen åtnjuter en konstig mängd notoritet för en miljö så alldaglig, är det just denna anspråkslöshet som gör den speciell. Här kan du se journalister eller författare, böjda över ångande koppar, begrundande livets gåtor, precis som Mikael Blomkvist själv.

Set on a quiet street in the heart of Stockholm, this is no ordinary apartment. It is a place where every wall seems to hold a chapter of mystery and intrigue. Here, in the unassuming elegance of a classic Swedish apartment building, dwelled Stieg Larsson's unforgettable Lisbeth Salander, a character whose intelligence and courage defied injustices and corrupted powers. In literary terms, Lisbeth lived here, in reality, a must-visit for the committed Millennium fan or indeed anyone curious to take a bite out of the world where fiction and reality blur.

Sett på en lugn gata i hjärtat av Stockholm, är denna lägenhet inte vilken som helst. Det är en plats där varenda vägg verkar ha ett eget kapitel av mysterium och spänning. Här, i den diskreta elegansen av en klassisk svensk lägenhetsbyggnad, bodde Stieg Larssons oförglömliga Lisbeth Salander, en karaktär vars intelligens och mod utmanade orättvisor och korrumperade makter. I litterär mening, Lisbeth bodde här, i verkligheten, ett måste-besök för den hängivne Millennium-fan eller egentligen vem som helst nyfiken på att ta en bit av den värld där fiktion och verklighet möts.

Behind the stately façade of Birger Jarls Torg 7 lies the rare spectacle of a preserved cloister room right in the heart of Stockholm. Long before the house's stucco and noble beams were laid in the 1600s, one of the western wings of the Grayfriars' monastery was nestled here. Sandal-clad monks wandered along the stone walls, chanting their prayers under a resplendent starry vault – perhaps painted by none other than Albertus Pictor himself. 

Following the Reformation, the monks became a relic of the past, but the walls endured – in some parts rising ten meters within today’s structure. In the 1640s, Gustaf Adam Banér arrived, doing what any good 17th-century noble would: building on the old and tearing down the rest. It wasn't long before the street appeared, separating the edifice from the Riddarholm Church. 
And, as if cloisters and warlords weren’t enough, the 1730s saw the move-in of King Frederick I’s mistress, Hedvig Taube – while the king himself resided right across the square, with the queen under the same roof. Ah, Stockholm, ever discreet. 

Today, this grand edifice houses the Court of Appeal for Svea, but the cloister's history is quite literally ingrained in its walls – alongside stucco ceilings, spy holes, schoolgirl laughter, and the patter of legal footsteps. A house with more lives than a medieval chronicle.

Bakom den pampiga fasaden på Birger Jarls torg 7 döljer sig något så ovanligt som ett bevarat klosterrum mitt i Stockholm. Långt innan husets stuckatur och adliga balkar lades på 1600-talet, låg här en av Gråbrödraklostrets västra längor. Munkar i sandaler vandrade längs stenväggarna, läste tideböner under ett vackert stjärnvalv – som kanske målats av självaste Albertus Pictor.

Efter reformationen blev munkarna ett minne blott, men murarna blev kvar – i vissa delar sträcker sig de medeltida väggarna tio meter upp i dagens byggnad. På 1640-talet kom Gustaf Adam Banér och gjorde som man gjorde på 1600-talet: han byggde på det gamla och lät riva resten. Någon gång därefter anlades gatan som skiljer byggnaden från Riddarholmskyrkan.
Och som om det inte räckte med kloster och krigsherrar, flyttade på 1730-talet kung Fredrik I:s mätress Hedvig Taube in – medan kungen själv bodde tvärs över torget, med drottningen i samma hus. Stockholm, alltid diskret.

I dag är det Svea hovrätt som huserar här, men klosterhistorien sitter bokstavligen kvar i väggarna – tillsammans med stucktak, spionrännor, flickskoleskratt och juridiska fotsteg. Ett hus med fler liv än en medeltida krönika.

In one of Gamla Stan’s most tranquil alleys—Svartmangatan—lie the traces of something entirely different from the tourist crowds and outdoor cafes. Here was Black Friars Monastery, founded in 1336 by King Magnus Eriksson, as one of Stockholm’s first true spiritual hubs. It was built by Dominican monks—black-robed preachers with the status of beggars and the ambitions of evangelists—and swiftly became both influential and politically significant.

The monastery boasted large brick vaults, its own church (in the block of Juno), hostels for pilgrims, and at one point even a wine shop in the cellar. (Evidence: a verdict from 1479 when a man “drew a knife on the wine man under the monastery”—the Middle Ages were not always pious.)

After the Reformation, Gustav Vasa wanted control—and stone. In 1547, the monastery was demolished and its construction materials reused for Tre Kronor Castle. But not everything was destroyed: at Södra Benickebrinken 4, vaults from the monastery still exist today, where pilgrims' beds have been replaced by historical exhibitions.

If you stand here early in the morning, when the city is still half-asleep, you can almost hear the rustle of black capes along the alleys. Or at least an echo from a time when faith, politics, and wine converged under the same brick vaults.

I en av Gamla stans mest stillsamma gränder – Svartmangatan – döljer sig spåren av något helt annat än turistflöden och uteserveringar. Här låg nämligen Svartbrödraklostret, grundat 1336 av kung Magnus Eriksson, och ett av Stockholms första riktiga andliga nav. Det byggdes av dominikanermunkar – svartklädda predikobröder med tiggarstatus och evangeliseringsambitioner – och blev snabbt både inflytelserikt och politiskt viktigt.

Klostret hade stora tegelvalv, en egen kyrka (i kvarteret Juno), härbärgen för pilgrimer, och vid ett tillfälle till och med en vinhandel i källaren. (Bevis: en dom från 1479 då en man “drog kniv åt vinmannen under klostret” – medeltiden var inte alltid from.)

Efter reformationen ville Gustav Vasa ha kontroll – och sten. 1547 revs klostret och byggmaterialet återanvändes till slottet Tre Kronor. Men allt revs inte: i Södra Benickebrinken 4 finns än idag valv från klostret, där pilgrimsbäddar bytts ut mot historiska visningar.

Om du står här en tidig morgon, när staden fortfarande är halvsömnig, kan du nästan höra de svarta kåpornas prassel längs gränderna. Eller i alla fall eko från en tid när tro, politik och vin samsades under samma tegelvalv.

Alla historier har ett slut. För de avrättade i blodbadet blev det Riddarholmen – dåtidens plats för kloster, tystnad och begravning.

De döda begravdes i massgravar. Inte i ära, inte med musik, utan som en praktisk lösning på ett makabert problem. I närheten låg klostren, där munkar bad tyst för själar som lämnat jorden i brådska.

Idag vilar kungar här – men en gång låg här också hundratals kroppar som aldrig bad om en plats i historien. Bara en chans att leva i fred.

När de första svärden föll på Stortorget var det inte bara blod som rann – det var folk som sprang. Västerlånggatan, med sina trånga gränder och bakvägar, blev en plats för flykt.

Kanske försökte någon nå sin familj. Kanske ville någon bara bort. Oavsett syfte var ljudet av stövlar, rop och skräck det som ekade mellan väggarna dessa dagar.

Gatan har sett mycket: kärlek, handel, fylla. Men få ögonblick har varit så laddade som när rädslan rusade fram här, snabbare än någon kunde hämta andan.

Medeltidens mest inflytelserika internationella nätverk? Nej, inte CIA – utan Hansan. Och här vid Tyska kyrkan låg deras svenska fäste: handelsmän, skeppare, silversmeder och politiska spelare i eleganta kappor.

När Kristian II lät avrättningarna börja, stod tyskarna och såg på. Eller kanske visste de vad som skulle ske redan innan svärden slipades. Maktens ekonomi låg ofta ett steg före rättvisan – och med ett välplacerat ölkrus kunde man överleva det mesta.

Här möttes pengar och politik i en stad som skulle förändras för alltid.

Before the age of social media, tabloid headlines, and chat groups, there was Järntorget – the place where news, rumors, and verdicts spread like wildfire. Here, an eclectic mix of townsfolk – merchants, craftsmen, and the opinionated with little formal power – would gather, jostle, and fiercely debate.

As the bloodbath loomed near, the people sensed the impending doom. Gazes shifted, conversations hushed. Someone knew someone who knew someone who hadn’t been seen since the day before.

This was the place where folks waited, whispered, and cast anxious glances towards Stortorget, secretly hoping it wouldn’t be their turn.

Före sociala medier, löpsedlar och chatgrupper fanns Järntorget – där nyheter, rykten och domslut spreds som löpeld. Här trängdes borgare, hantverkare och nyfikna med starka åsikter men låg formell makt.

När blodbadet närmade sig, visste folket något var på gång. Blickar bytte riktning, samtal dämpades. Någon visste någon som kände någon som inte syntes till sedan gårdagen.

Detta var platsen där folk väntade, viskade och tittade mot Stortorget med stigande oro. Och kanske, innerst inne, hoppades att det inte var deras tur.

Efter festligheterna – och den generösa mängden vin – fördes Stockholms inflytelserika män till slottet Tre Kronor. Inte för eftersnack och avec, utan för rättegång. Fast “rättegång” är ett starkt ord. “Teaterföreställning med förutbestämt slut” vore mer korrekt.

Här satt en dansk kyrklig domstol (ja, de var jäviga) och bestämde att Sveriges adel och prästerskap – de som inte redan skickat inbjudningskort till Kristian – var skyldiga till kätteri. Ett brott som praktiskt nog kunde bestraffas med döden.

Slottet finns inte kvar i sin ursprungliga form – det brann ner 1697 – men platsen där ödet avgjordes står kvar. Titta upp mot Slottsbacken och fundera på hur det kändes att vandra in som en fri man och ut som dödsdömd. Med andra ord: dagens slottsturer har blivit betydligt mer trivsamma.

Den 4 november 1520 samlades Stockholms maktelit i Storkyrkan för att bevittna något historiskt: den danske kungen Kristian kröntes till kung av Sverige. Det var pompa, predikan och prakt – latin mumlades, klockor ringde, någon svimmade säkert av både andakt och hunger.

Men bara dagar senare skulle många av gästerna ligga döda på Stortorget.

Det som började som en högtid blev ett förrädiskt teaterstycke. Medan altarljusen fladdrade och kröningsoljan ännu inte torkat, hade Kristian redan planerat nästa akt: blodbadet.

Här stod han – med gyllene mantel och tveksam moral – och lovade trohet till Sverige. En lögn, visade det sig, av episka proportioner.

Titta på porten. Fundera på vad som rörde sig i huvudet på dem som gick in. Och vad som väntade dem på vägen ut.

In the heart of Stockholm's Old Town, where tourists now take pictures of colorful facades and queue for ice cream, lies Sweden's most notorious execution site from November 1520. Over three cold days, between 80 and 100 people—nobles, priests, and burghers—were beheaded in this cobblestone square. King Christian II had promised amnesty, but instead, he let the swords sing.

It is said that the blood flowed for so long that it trickled down the street—along the gutter you can still see today. A royal deceit turned into mass murder, laying the foundation for a Swedish revolt that would soon bring Gustav Vasa to power.

Look at the stones beneath your feet. They remember more than they show.

Mitt i Gamla stan, där idag turister fotar färgglada fasader och köar till glass, låg i november 1520 Sveriges mest ökända avrättningsplats. På detta kullerstensbelagda torg halshöggs mellan 80 och 100 personer under tre kalla dagar – adelsmän, präster, borgare. Kristian II hade lovat amnesti, men istället lät han svärden sjunga.

Det sägs att blodet rann så länge att det sipprade ner för gatan – ner längs den ränna du fortfarande kan se idag. En kunglig bluff blev till massmord, och här lades grunden för en svensk revolt som snart skulle föra Gustav Vasa till makten.

Titta på stenarna under dina fötter. De minns mer än de visar.

Riddarholmskyrkan is Stockholm's oldest building above ground – and it's not exactly subtle. From its red bricks to its sharp iron spire, it points directly into history: as a monastery church, royal grave, fire victim, and an experimental workshop in iron architecture.

It began as the Greyfriars Church around 1280, erected by Franciscan monks commissioned by Magnus Ladulås. According to tradition, he allowed himself to be buried here in 1292 – although a DNA analysis 700 years later showed that it might not have been him after all (sorry, Magnus).

The church originally lacked a tower because the Franciscans considered such things unnecessarily showy. Swedish kings later solved that in spades. With burial chapels, spires, triumphal arches, stucco – and 15 monarchs later, Riddarholmskyrkan is Sweden's number one royal resting place. Here lie, among others, Gustav II Adolf, Karl XII, and the ever sleek Gustav III.

After the Reformation, the church became part of the Church of Sweden and lost its monastery function, but much of the medieval masonry remains – even some frescoes. And after the great fire of 1835, the tower received a new iron spire, which today stands as a spider-like symbol of the city's past.

Want to hear the church bell ring? Listen when a knight of the Order of Seraphim dies – then the Seraphim bell tolls over all of Stockholm, from Sweden's quietest church.

Riddarholmskyrkan är Stockholms äldsta bevarade byggnad ovan jord – och den är inte precis diskret. Från sitt röda tegel till sin spetsiga gjutjärnsspira pekar den rakt in i historien: som klosterkyrka, kungagrav, brandoffer och järnarkitekturens experimentverkstad.

Den började som Gråbrödrakyrkan kring 1280, uppförd av franciskanermunkar på uppdrag av Magnus Ladulås. Enligt traditionen lät han sig begravas här 1292 – även om en DNA-analys 700 år senare visade att det kanske inte var han ändå (förlåt, Magnus).

Kyrkan saknade ursprungligen torn, eftersom franciskanerna ansåg sådana vara onödigt skrytiga. Det löste svenska kungar senare med råge. Gravkor, spira, triumfbågar, stuck – och 15 regenter senare är Riddarholmskyrkan Sveriges kungliga viloplats nummer ett. Här vilar bl.a. Gustav II Adolf, Karl XII, och den alltid lika välsvarvade Gustav III.

Efter reformationen blev kyrkan en del av Svenska kyrkan och förlorade sin klosterfunktion, men mycket av det medeltida murverket står kvar – till och med några kalkmålningar. Och efter den stora branden 1835 fick tornet en ny spira i gjutjärn, som idag står som en spindellik symbol för stadens förflutna.

Vill du höra kyrkklockan ringa? Lyssna när någon riddare av Serafimerorden dör – då klämtar Serafimerklockan över hela Stockholm, från Sveriges tystaste kyrka.

Malmgård, uppförd vid 1700-talets början

Malmgård, uppförd i slutet av 1640-talet

Malmgård, uppförd i början på 1700-talet

The Patons malmgård, constructed in 1774, stands proudly as a classic example of Swedish architectural charm nestled in Stockholm. Arriving at this historical gem, one can't help but imagine the bustling life of 18th century Sweden with its thriving merchant class, vibrant trade, and constant air of discovery. This relic offers not just a peek into the past, but an invitation to stroll leisurely over the footsteps of our intriguing history.

Patons malmgård, byggd 1774, står stolt som ett klassiskt exempel på svensk arkitektonisk charm beläget i Stockholm. När man kommer till denna historiska pärla kan man inte låta bli att föreställa sig det livliga livet i Sverige på 1700-talet med dess blomstrande handelsklass, livliga handel och ständiga utforskande. Denna relik erbjuder inte bara en inblick i det förflutna, utan också en inbjudan att strosa lugnt över fotspåren av vår spännande historia.

Birger jarls torn på den nordvästra udden på Riddarholmen är, tillsammans med det södra tornet i Wrangelska palatset, de enda bevarade delarna av Gustav Vasas försvarsverk i Stockholm.  Det uppfördes på 1500-talet i två våningsplan och med ett öppet skytteloft. Enligt en 1600-talssägen kan namnet ha att göra med Birger Jarls grundande av Stockholms stad. Det sägs att tornet står på den plats där den stock, som kom att visa plats för Stockholms grundande, flöt iland.  Under 1600-talet donerade kronan tomtmark på Riddarholmen till förtjänstfulla adelsmän. Udden med Birger jarls torn gick till Per Banér. När handelsmannen Berge Olofson Ström tog över 1747 var tornet sammanbyggt med ett hus mot öster och Ström lät bygga ett liknande hus på tornets södra sida. I samma veva fick tornet sitt fjärde våningsplan samt en ny takhuv.  Birger jarls torn har bland annat varit hem åt Generalassistanskontoret 1744, som var ett välbesökt pantlånekontor, och senare åt såväl Stadsarkivet som Kammarkollegiet. I dag är justitiekanslern hyresgäst.

Handelsbanken har tre intilliggande och delvis sammankopplade byggnader längs Kungsträdgardsgatan. Det första huset, närmast Strömkajen, uppfördes redan 1884-1886 för bankdirektör J H Palme. Det andra huset, i mitten, uppfördes 1903-1905 och det tredje huset, i hörnet mot Arsenalsgatan, 1921. Lunchrestaurangen pa bild fans i den nyaste byggnaden.

Uppfört på 1670-talet av nederländaren Thomas van der Noot. Han blev friherre 1674 efter svensk militär karriär. Till fastigheten hörde även en stor trädgård. Huset har använts som holländsk ministerbostad, tobaksfabrik och gymnastikinstitut. 1903 återställdes det för hovjuveleraren Jean Jahnsson. Senare disponerades huset i 40 år av Sveriges Lottakårer.

Yrkeskvinnors klubbs kollektivhus ritades av arkitekterna Albin Stark och Hillevi Svedberg och uppfördes 1939 som kollektivhus i regi av Yrkeskvinnors klubb. Målet var att bereda bostäder åt yrkesarbetande kvinnor med familjer. Före inflyttning arrangerade Svenska Slöjdföreningen bostadsutställningen ”11 familjer visa sina hem”. Här fanns restaurang med mathiss, barnstuga, tvättinrättning, gymnastiksal och mjölkbutik. Bland kända personer som bott i huset finns journalisten Barbro Alving, matskribenten Pernilla Tunberger och arkitekten Léonie Geisendorf.

Här låg 1857–1956 ett sockerbruk, Tanto Sockerbruks AB, det största i sitt slag i landet. Dess ägare lät 1962–65 bygga de fem upp till femton våningar höga bostadshusen. Placeringen i sluttningen mot Årstaviken i söder och den originella bågformen ger ett mäktigt skulpturalt uttryck och utsikt åt alla boende. Arkitekter till såväl stadsplan som hus var Åke Ahlström och Kell Åström. Sedan 1980 ägs husen av en HSB-förening och rymmer drygt 700 lägenheter med barnstugor och skola i bottenvåningarna.

Vid Mosebacke, med gamla traditioner som förlustelseställe, uppförde C A Wallman 1852 ett teaterhus. Det brann efter bara några år. En ny teaterbyggnad och porten upp mot terrassen stod klara 1859 vid det då nyanlagda torget. De ritades av J F Åbom. Kägelbanan mot Klevgränd tillkom 1886. Omkring 1900 byggdes teatern om och förlängdes österut med Axel Anderberg som arkitekt. Efter en hundraårig epok av revyföreställningar hotades teatern av rivning på 1950-talet, men räddades.

Byggnaden uppfördes 1896 efter ritningar av Ferdinand Boberg, en av Stockholms mest kända och anlitade arkitekter vid sekelskiftet. Vattenreservoaren rymmer 104 000 liter och är placerad i ett 32 m högt torn. Tornet är murat i högrött klinkertegel och format som ett åttasidigt skaft med en utkragning markerad av långsmala nischer. Det bildar en framträdande siluett i landskapet.

Uppfördes 1883-85 för Stockholm Badhus AB. Arkitekter Magnus Isæus och Carl Sandahl. Glastäckt gårdsöverbyggnad för simhall 1903, arkitekt Sigge Cronstedt. Fasadens förebild är Palazzo Vendramin-Calergi i Venedig. Förhallen har inredning i renässansstil. Simhallen är inredd i jugendstil med fornnordiska och moriska inslag. 1985 återuppbyggdes simhallen efter en brand.

Stockholms första hus med centralkök och mathiss till lägenheterna uppfördes 1905–06. Denna amerikanska idé hade tidigare förverkligats i Köpenhamn. Man riktade sig till ”löntagare och andra personer med begränsade inkomster” (Idun 1905). Arkitekterna Georg Hagström och Frithiof Ekman ritade huset vars sneda fasad mot gården linjerar med en äldre gatusträckning, Ladugårdslands Tullgata. Centralköket lades ned redan 1914 och i dag är kök inredda i lägenheternas tidigare serveringsrum.

Södra Latin en ”kunskapens borg”, invigd som Högre allmänna läroverket för gossar å Södermalm 1891. Byggnaden är tvilling med Norra Real vid Jarlaplan, båda uppförda efter identiska ritningar av arkitekten P. E. Werming på stadens byggnadskontor. Fasaden i nyrenässansstil av formpressat tegel i listverk och väggband pryds av kunskapens facklor i majolika. Den välbevarade praktfulla aulan har amfiteaterns form, korridorerna är ljusa och breda av hygieniska skäl. Sedan 1961 går även flickor här.

Stadsgården är jämte Skeppsbron Stockholms äldsta hamn och utvidgades successivt åt öster med sprängningar och utfyllnader. 1873 byggdes ett stort magasin, Maggan, och 1889 Lilla tullhuset, båda rivna 1974. Stora tullhuset ritades av Ferdinand Boberg, vars typiska dekor ses vid portalen mot Stadgårdsleden. Det stod klart 1910 och påbyggdes 1914 och omkring 1930. Förtullningen upphörde 1975. Tullverket behöll skola och arkiv till 1990-talet. 2010 byggdes huset om för Fotografiska. Längre österut låg Ersta tullhus och två packhus av trä, alla nu rivna.

Byggt som huvudarena till de 5:e Olympiska spelen 1912 på den gamla Idrottsparkens plats. Arkitekt Torben Grut. Utformat efter den antika arenan med formspråk från medeltida stadsmurar. Materialet är mörkt handslaget tegel. Vid Maratonporten två skulpturer av Carl Eldh samt två av Carl Fagerberg. En av de äldsta olympiaarenor, som ännu används för idrottsändamål. Här har satts ett 80-tal världsrekord i friidrott. VM i ishockey 1949, Olympiska ryttarspelen -56, EM i friidrott – 58 samt VM i ridsport -90 har ägt rum här. Många år firades Svenska flaggans dag på Stadion.

Stockholms moské uppfördes ursprungligen 1903 som Elverkets Katarinastation med Ferdinand Boberg som arkitekt. År 2000 togs den i bruk som moské och kulturcenter med entré i en tillbyggnad med minaret mot Björns Trädgård. Den gamla maskinhallen med sina kakelklädda väggar har omvandlats till bönesal. Mot Kapellgränd står elverkets tegelfasader kvar. En tillbyggnad med transformatorstation mot Östgötagatan från 1992 pryds av ett konstverk i brons, Sprängportarna, av Mikael Pauli.

Fjällgatan 23 A byggdes 1862 för Schartaus handelsinstitut efter ritningar av J. F. Åbom. Det inhyste undervisningslokaler och rektors-bostad. År 1898 gjordes en om- och påbyggnad samt fasadändring. I grannhuset, 23 B, från 1882 med bröderna Kumlien som arkitekter, fanns elevbostäder. När skolan flyttade 1915 blev husen sjukhus med bl a Radiumhemmet och från 1941 fanns en av stadens första långvårdsavdelningar här. Husen används nu som konstnärsateljéer och för hälsa/friskvård.

AB Stockholms arbetarhem bildades av folkskolelärarinnan Agnes Lagerstedt efter studiebesök i London. I Stockholm rådde akut bostadsbrist. Varken stad eller stat var vid den här tiden engagerade i bostadsbyggandet. Första etappen med innergård tillkom 1893 på en kvartersgenomgående tomt, arkitekt E.O. Ulrich. 1897 kom nästa etapp i söder, arkitekt A.G. Forsberg. Bostäderna var små men för tiden modernt utrustade. Agnes Lagerstedt, som själv bodde här, såg till att inneboende, superi och bråk inte förekom.

Huvudbyggnaden med dess flyglar är uppförd i två etapper, den sydvästra delen 1912–14 och resten 1924–26. Arkitekt var Erik Josephson. Byggnaden är enhetligt utformad i barock med kolossalpilastrar, lisener och ornament vilket tillsammans med säteritaket för tanken till stormaktstidens 1600-tal. Huvudentréns latinska inskription betyder ”En här utan ledare är som en kropp utan själ”. Byggnaden kom att användas av militärstaben och som krigshögskola men är i dag ett renodlat kontorshus.

Huvudbyggnaden mot vattnet uppfördes 1882–89 för P.A. Norstedt & Söner. Arkitekt var Magnus Isaeus. I anläggningen ingår ett bostadshus från 1772, ritat av Erik Palmstedt, samt en tryckeribyggnad från 1857 av J. F. Åbom. Firman grundades 1823 av köpmannen och rådmannen P.A. Norstedt, främst som tryckeri. Snart utvecklades också förlagsverksamheten och firman flyttade till Riddarholmen 1833. Tegelfasadens blå neonskylt fick Stockholms Stads skyltpris 2006.

Högst upp i detta hus finns sedan 1929 Stigbergets Borgarrum, ett museum som visar hur en tjänstemannafamilj bodde omkring 1860. Det skapades av Anna Lindhagen (1870–1941), mest känd för att ha startat koloniträdgårdsrörelsen i Sverige. Hon arbetade också för bevarandet av Stockholms små stugor och täppor som de här på Stigberget. De sista åren av sitt liv bodde hon i huset, som sannolikt byggdes på 1720-talet. Den översta våningen med sin frontespis kom till först 1837.

Stadsgårdshissen byggdes 1907 för att de hamn- och varvsarbetare som bodde ovanför berget lättare skulle kunna ta sig ner till sina arbetsplatser i Stadsgården. Grosshandlaren och filantropen Erik Wilhelm Djurling initierade och bekostade hissen, Graham Brothers stod för konstruktionen. Hissen hade två hisskorgar med plats för tio personer i varje. Den stängdes tidigt 1970-tal då resenärerna var för få. Efter rivningshot renoverades den övre delen till ateljé 1983 av konstnären och trubaduren Carl Anton.

Stadens Norra Kasern 1738 byggdes hörnhuset av bryggaren Lars Malmborg, 1749 flygeln utmed Skeppargatan med mälthus och magasin. Fastigheten köptes 1812 av staden för att användas som kasern. Åren 1856-1888, under unionstiden, var H M Konungens Norska Garde förlagt hit. 1891-1927 låg här Östermalms brandstation och 1894-1977 Östermalms polisstation. Upprustat 1979.

Johan Eberhard Carlberg, stadsarkitekt i Stockholm 1727-1773, byggde 1731-32 detta hus som sin privatbostad. Efter branden i Maria församling 1759 iståndsatte han och nyinredde huset. Den tredje våningen byggdes 1812. Huset renoverades 1986.

De två husen vid gatan uppfördes mellan 1727 och 1733, alltså strax före träbyggnadsförbudet 1736. Lusthuset inne på gården tillkom omkring 1815. År 1841 byggde slaktaren Gustaf George Törnqvist om husen till dess nuvarande utseende. Renoverade 1967.

Lärkstaden omfattar fyra kvarter (stadsplan av arkitekt P.O. Hallman) som bebyggdes 1909-14 med hus som skulle vara enfamiljsvillor. Villabestämmelserna kringgicks dock ofta på olika sätt och i detta hus inrymdes fyra konstnärsateljéer, vilka har innehafts av bl.a. Arthur Sjögren och Endre Nemes. I likhet med grannarna valde ägaren (änkefru Emelie Asplund) en känd arkitekt, Erik Hahr. Interiört finns väggmålningar av Nils Asplund och Filip Månsson. Sedan 2003 inrymmer huset Schweiziska ambassaden.

Från 1820-talet har det funnits maneger avsedda för konstberidning och teater på denna plats. 1890–91 uppfördes den nuvarande byggnaden, krönt av ett fyrspann i zink av C. J. Dyfverman, efter Ernst Haegglunds ritningar. Den har haft mångsidig användning – för Frälsningsarméns möten, som danspalats, för varieté, cirkus och teater. Användes som TV studio till 1985. Restaurerades 1990 och är i dag evenemangsbyggnad i privat ägo. Skandiascenen från 2015 är ritad av White Arkitekter.

Erected in 1670 by the Dutch merchant and ironmaster Jacob Momma, ennobled as Reenstierna. Architect was J T Albinus. In the 1720s, this large estate was owned by Councillor H R Horn. Later, it housed a weaving and tobacco factory. In 1843, the property was taken over by Prince Carl's institution for poor and neglected children, and in 1876 by Maria Hospital, which was replaced in 1944 by Södersjukhuset. The current owner is AB Stadsholmen.

Uppfördes 1670 av den holländske handelsmannen och bruksägaren Jacob Momma, adlad Reenstierna. Arkitekt var J T Albinus. Den stora egendomen ägdes på 1720-talet av riksrådet H R Horn. Senare drevs här väveri och tobaksfabrik. Malmgården övertogs 1843 av Prins Carls inrättning för fattiga och vanvårdade barn och 1876 av Maria sjukhus, som 1944 ersattes av Södersjukhuset. Ägare är AB Stadsholmen.

Ett beslut om utbildning av sjöbefäl togs 1841. Skolan, som tidigare låg vid Mosebacke, flyttade hit 1907 till den av arkitekt Georg Ringström ritade borgliknande byggnaden, anslående placerad på Stigberget. Det höga tornet avslutas med en signalmast försedd med en tidkula. Denna hissades upp i en korg kl. 12:55 och släpptes ned fem minuter senare och signalerade då rätt tid till fartygen i hamnen. I dag är processen automatiserad. Byggnaden används idag av Ersta Sköndal högskola.

Patent- och Registreringsverket ritat 1911-21 av arkitekt Ragnar Östberg har en väldig kvadrat som ursprunglig planform. Karaktären av ämbetsbyggnad avspeglas i det sakliga yttre med klassiskt inspirerade pilastrar och dubbeltrappa. Östbergs medarbetare E. Hawerman och N. G:son Friberg förlängde 1947 fasaden med fem fönsteraxlar åt varje sida. De kontrasterande gårdsbyggnaderna är utförda 1961 av B. Romare och G. Scherman.

Hörnhuset byggdes 1670 av kaplanen i Storkyrkan Johannes Petri Kellingius. Huset tillbyggdes åt Ragvaldsgatan 1757-58, åt S:t Paulsgatan 1780. Från denna tid finns bevarade inredningar. På gården ligger ett välbevarat stall. Arkeologen och riksantikvarien Oscar Montelius (1843-1921) föddes och dog i detta hus. Renoverades 1983. Den stora minnestavlan i sten uppsattes av Samfundet S:t Erik 1923.

Medborgarhuset invigdes 1939 med Martin Westerberg som arkitekt efter en tävling. Med den då största gymnastiksalen i landet, badhus, bibliotek och möteslokaler skulle det bidra till ”ungdomens fostran i fysisk och intellektuellt avseende” i 1930-talets stora folkhemsbygge. Finansierades delvis av medel från Forsgrénska fonden, därav badets namn. Byggnadens monumentala och klassicerande formspråk kritiserades hårt och ansågs av sin samtid som föråldrat. Renovering 2017–20 med i huvudsak bevarade funktioner.

Här bodde 1871–1874 Axel Munthe (1857–1949), läkare, livmedikus och världskänd författare till “Boken om San Michele”. Huset uppfördes 1870 av byggmästare A. P. Nilsson. Året efter flyttade fadern, apotekare Fredrik Munthe hit med apoteket Hvita Björn, vilket låg kvar till 1907. Fasaden är välbevarad ovanför bottenvåningen. Från huset ledde den tyske majoren Hans Wagner (”Büro Wagner”) det tyska kontraspionaget mot de allierade under andra världskriget. Gårdshuset byggdes 1912 för Pix karamellfabrik.

Uppfördes 1886-88 av trämagnaten F Bünsow. För planritningar anlitades arkitekt A G Forsberg. För fasaderna utlystes Sveriges första arkitekttävling i privat regi. Vinnare blev Isak Gustaf Clason. Han arbetade här med fri fönstergruppering och äkta material i stället för puts och stuck. Huset hade redan från början badrum, vattenklosetter, hissar och elektrisk belysning.

Huset uppfördes av köpmannen Lydert Bartels åren kring 1660 med utnyttjande av en äldre byggnad åt Köpmangatan. Portalen är utförd av stenhuggaren Johan Wendelstam. I flera av våningarna finns högklassig inredning från omkring år 1700. Det brutna taket med takpaviljong och räcken av smidesjärn tillkom efter 1760. 1970 iståndsattes huset och återfick sin ursprungliga fasaddekor.

På platsen för detta hus låg det medeltida Vårfrugillet. Under riksdagarna fram till 1755 hade bondeståndet sin möteslokal här och under 1700-talet inrymdes stadens auktionskammare i huset. Fram till 1870 låg här Judiska Församlingens synagoga. Rester av dess samtida inredning finns kvar. Husets fasad är från 1800-talets första hälft. Sjömanskyrka 1870-90. Nicolai polisstation låg här 1890-1972. Ombyggnad 1984 till kontor och bostäder.

Uppfördes 1867-70 av Judiska Församlingen i reformvänlig anda. Arkitekt F W Scholander. Den massiva fästningslika exteriören i putsat tegel med kraftiga konsolgesimser vid gavlarna är inspirerad av fornassyrisk arkitektur. Fasadens fönster visar karaktäristiska motiv, byggda på hexagrammet. Mot den yttre slutenheten kontrasterar den öppna, treskeppiga interiören med rikt färgspel på en grund av ljus sepia. Även här finns orientaliska inslag.

Maria Gamla Skola är Stockholms äldsta bevarade folkskola och är än idag i bruk. Enligt 1842 års folkskolestadga skulle alla församlingar ha ett eget skolhus. Hartwickska huset strax intill fungerade som provisorium innan skolan stod klar, 1864. Arkitekt var Johan Fredrik Åbom. Pojkar och flickor gick då helt åtskilda med entré från var sin sida av huset och var sitt trapphus. När antalet barn ökade byggdes det andra skolhuset på tomten, 1876, också ritat av Åbom.

Byggnaden uppfördes 1968 för Svenska institutets funktion som informationscenter. Arkitekt Sven Markelius. Fasaden av betong har gjutits mot en räfflad form, som givit en naturstensliknande yta. Tidigare stod på platsen en byggnad från 1866 som inrymde Blanchs Café & Restaurant, Blancheteatern samt konstgalleri och ateljéer.

Uppfördes 1883 för eget bruk av Axel Notini. Arkitekt var Valfrid Karlsson. Bland de hantverkare av italiensk härkomst som vid 1800-talets slut smyckade Stockholm med stuckarbeten var Notini den främste. Exteriören blev hans mästarprov. På tomten låg även verkstad och bostadshus för arbetarna. 1992 köpte Samfundet S:t Erik familjens paradlägenhet 1 tr upp och överlämnade den som gåva till Stockholm Stad. Visas nu som museum.

Byggnaden uppfördes 1668-70 av handelsmannen Joachim Pötter Lillienhoff efter ritningar av Johan Tobias Albinius. Den bevarar inredningen från byggnadstiden i några rum. Huset har kallats Engelska Huset eftersom den engelska ambassadören ägde huset 1723-42. Åren 1745-1888 låg här Katarina församlings fattighus. Byggnaden restaurerades 1939.

Huset mot Blaiseholmstorg uppfördes 1882-88 av trävarufabrikanten Niels Georg Sörensen efter ritningar av A E Melander och Helgo Zettervall. På 1970-talet restaurerades byggnaderna för Handelsbanken och ett nytt hus mot Stallgatan ritades av Carl Nyrén. Sivert Lindblom gestaltade torget. Mot Grevgränd ligger Amiralitetshuset, byggt 1634, senare ägt av familjen von Fersen. En inredning från 1760-talet av Jean Erik Rehn är bevarad.

Svenska Tändsticks AB:s huvudkontor byggdes 1926-28. Arkitekt Ivar Tengbom, byggmästare Kreuger och Toll. Palatset är byggt kring en halvcirkelformad entrégård med en fontän av Carl Milles. En del exklusiva interiörer är bevarade, t ex sessionssalen med mahognyinredning och med muralmålningar av Isaac Grünewald.

Ursprungligen manufakturaffär, grundad av Paul U Bergström 1882. Byggt 1917-37. Huset vid Kungsgatan tillkom 1917, fasad Cyrillus Johansson, byggnaden mot Hötorget 1925, arkitekter E Bernhard och H Ahlberg. Husen mot Drottninggatan sammanbyggdes 1937, ark. A von Schmalensee. Bohagshuset vid Drottninggatan byggdes 1955-59, arkitekter Erik och Tore Ahlsén. Efter Paul U Bergströms död 1934 övertogs varuhuset av Konsum. Drivs sedan 1994 som entrepenörsvaruhus.

Huset uppfördes 1854 för handlanden Lars Johan Warodell efter ritningar av arkitekt Fredrik Wilh. Scholander. Biografen Skandia är en tillbyggnad från 1920-24 ritad av arkitekt Ragnar Hjort. Biografinredningen är utförd av arkitekt Gunnar Asplund och räknas som en höjdpunkt i 1920-talets interiörkonst.

Lagerbyggnaden från 1924 med sin tidstypiska tegelbehandling ritades av Cyrillus Johansson. Från det närbelägna Norra Station kom järnvägsvagnar med drycker som togs in i en väldig hiss. Den utsvängda takfoten är en för arkitekten typisk kinesiserande detalj som här tas upp av portalens granitlejon, skulpterade av A. Almqvist. Samtidigt ger den en meter höga takrännan i betong byggnaden dess karaktäristiska takfot. Huset är idag kontoriserat.

Carl Eldh (1873-1954) var en av sin tids ledande skulptörer och har gjort monumenten över Strindberg i Tegnérlunden och Branting på Norra Bantorget. Ateljén byggdes 1918, ritad av Ragnar Östberg. Den uttrycker en nordisk klassicism anpassad till områdets enkla 1700-talsbebyggelse. Utöver två ateljéer ryms ett runt tusculum (vilorum). Frånsett en utbyggnad på baksidan från 1965 står huset som skulptören lämnade det och visas som museum.

Liljevalchs konsthall byggdes 1913-16 efter donation av affärsmannen C.F. Liljevalchs dödsbo. Arkitekt var Carl Bergsten. Med sin sakliga nyklassicism blev byggnaden en pionjär i 1900-talets svenska byggnadskonst. Salarnas dagsljusbelysning ordnades enligt modernaste principer. Den fristående skulpturhallen och flödet av olika utställningsrum underlättar flexibel användning.

Explore All Places

Mikael Blomkvist’s apartment (Millennium)

Svartmangatan (Street of the Black Friars)

Gråmunkegränd

Old Parliament House

Strängnäs pansarregemente (P 10)

Lill-Jansskogen

LO Fortress

Kronobergshäktet

The Soviet Legation

Russian Embassy

Hotel Diplomat; the spy hotel

Stig Bergling’s hideout

Munkbron

Mosebacke Torg (Millennium, Snabba Cash)

Café “Coffee” (Millennium)

Lisbeth Salander’s apartment (Millennium)

Östra High School Building / Banér Palace

Black Friars Monastery

Riddarholmen

Västerlånggatan

Tyska kyrkan / Tyska brinken

Järntorget (Iron Square)

Slottet Tre Kronor

Storkyrkan

About Wonderwalk Places